Nu i helgen var några medlemmar från Team Utan Gränser över i USA och cyklade ett gravellopp som heter Dirty Kanza. Det är ett loop som sätter både cyklisten och dennes cykel på prov med sina 32,6 mil på grusvägar. En extra cool sak med detta lopp är några cyklister från proffslaget Team EF Education First deltog också i detta motionslopp.
Luta dig tillbaka och följ med på en lång resa när Risto Aalto från Team Utan Gränser berättar om sin upplevelse.
Dirty Kanza – racerapport
Luften står stilla, solen ligger på och den tidigare lätt svalkande motvinden är helt försvunnen. Det är hett, djävulskt hett… Den usla traktorstigen med vassa flinta stenar blandat med löst grus tar all koncentration. Inte en punka till, tänker jag. -Jag har ju redan lagat 3st.
Hur har jag hamnat här? Ja, det kan man undra. Står i startfållan och betraktar alla vältränade jänkar, ja de flesta är amerikaner. Ur trevliga, pratsamma och nyfikna amerikaner… …osså jag Anders och Gerry. Vi hade lite försiktigt ställt oss bakom skylt ”16”, som indikerade en sluttid på dryga 16 timmar. Det kändes väl bra, för skylten med ”18” strax bakom oss kändes alldeles för avlägsen och orealistisk. Gryningsljuset från en kommande klarblå himmel var väntat. Accuweather, Google samt The Weather channel hade alla förutspått soligt och varmt på förmiddagen oafch ”severe thunderstorms” efter lunch… vi hade också kollat SMHI och YR, som sa att det skulle vara fint hela dagen… men vad vet väl de om vädret i Kansas. Vi förberedde oss för det värsta….
Klockan 06.00 startar vi med runt 1200 förväntansfulla gruscyklister på 2019-års prövning Dirty Kanza 200… …sträckan är de facto 201.5 miles eller 326 km. Lite längre än Vättern tänker man lätt, men där bedrar man sig… …man får inget gratis på grusvägar. Vill man komma framåt får man helt enkelt se till att trampa!
Eventet som sådant är lite speciellt. Det finns inga depåer som vi är vana vid. Depåer var fjärde mil med bulle, saltgurka, banan, blåbärssoppa, sportdryck och kaffe (Vättern). Nej här finns bara två lokaliseringar för depåer… …på 326km. Vill man att det där skall finnas nåt att äta får man köpa det i förväg samt anlita en ”crew” som hjälper dig med att ta det dit i din för-packade och uppmärkta väska. Utöver det finns bara en neutral vattenpåfyllnings depå.
Den första ”crew-for-hire” depån kommer efter 100km på mätaren, den ligger i Alma. Vid det laget har jag lyckats tappa bort både Gerry och Anders. Ja egentligen både tappade och fann jag Anders under sträckan. Han försvann först tidigt med en snabbare grupp cyklister medan jag sneglade bakåt för att se om jag kunde lokalisera Gerry. Tiden gick och jag blev osäker på om Gerry obemärkt glidit förbi i mogrondunklet. Jag bestämde mig för att leta längre fram i klungan. Efter 3-4 mil dyker plötsligt Anders upp bredvid mig. Han hade haft bekymmer med sin flaskhållare som ville skaka loss. Så var vi då i alla fall 2 av 3 samlade…
Över böljande gräslandskap följs vi åt. Efter c:a 6 mil får jag min första punka. Vi hjälps åt att laga den och efter 10 minuter är vi på g igen… det rullar på rätt bra och Anders undrar om vi ska ge oss på att försöka slå solen. Dvs. Försöka oss på att vara i mål innan solen går ner. Tidpunkten för solens nedgång var för tävlingen satt till 20.45. Totaltiden fick därmed vara max 14 timmar och 45 minuter. Detta skulle ge oss en plats i ”Beat the sun” -klubben. Även om jag tyckte det lät lockande, trodde jag inte att jag skulle orka. Förklarade dock för Anders att han gärna fick försöka men att jag skulle försöka mig på ”midnattsklubben” dvs. de som anlände mellan 20.45 och midnatt.
Vid 8 mil får jag nästa punktering. Samma framhjul… ? På’t igen… ser på Anders att han gärna vill vidare. Så vi kommer överens om att dela på oss. När jag tillslut rullar in i Alma (100km depån) har ”Beat the sun” fått en ny betydelse… …the beating sun. Det visar sig att de som kan mest och bäst om vädret i KS är norrmännen och SMHI. Som Thomas Ledin skulle säga, ”lnte ett moln så långt ögat kan nå”. Temperaturen kliver över 36 grader och åskmolnen lyser med sin frånvaro. Jag tror alla tävlande och funktionärer skulle uppskattat åtminstone en liten skvätt regn.
Jag laddar mina depåer på cykeln med bars, dryck och gel för att klara mig till den andra och sista depån i Counsil Grove vid 240km märket. Dvs. 140km utan energipåfyllning. Däremellan finns bara Alta Vista med en vattendepå…
C:a 20km ut från Alma får jag min tredje punka. På samma framhjul. Va f-n! Vad gör jag för fel?? Solen steker ner och jag svettas som en gris när jag kollar däcket och fälgen för ojämnheter eller skador. Finner ingenting för tredje gången. Jag hade på Gerrys inrådan skaffat extra slangar att ha med mig. Totalt hade jag fyra slangar i bagaget på cykeln vid starten. Tur var väl det, som denna bana käkade slang. Jag var nu nere på bara en sista slang kvar i reserv och dryga 200km kvar att köra. Jag får ihop cykeln med ett av mina två ursprungliga slangar jag haft med från Sverige.
Solen steker ner på nacken och i vissa uppförslut är det helt vindstilla. Det är som att cykla in i en bastu. Cyklister hukar under de fåtal ställen som erbjuder skugga. Många sitter ner, en del med händerna för pannan, andra ligger ned, med avtagna skor, cykeln slängd i diket… …jag rullar förbi de flesta men är snart tvungen att själv svalka mig under ett lummigt träd. Halvvägs till vätskekontrollen inser jag att mitt vatten börjar ta slut. Ändå hade jag ”tankat” nästan en liter Cola i depån samt druckit mästan en hel 75cl flaska vatten medan jag moffade en halv påse chips. Med mig i en Camelback hade jag 2.5l vatten, en flaska med 75cl sportdryck och en ”reservflaska” med 0.5l vatten. Med fyra mil kvar till Alta Vista hade jag bara halva reservflaskan kvar, jag sätter mig i vägkanten, blickar över en kohage och funderar på hur jag skall komma fram till hägringen med vatten i Alta Vista.
Ett par tjejer gör mig sällskap och diskutetar strax om det är värt besväret att kliva över stängslet in till kohagen för att doppa sig kossornas vattenhål… När jag förklarar mitt dilemma med vattnet, så tittar de förvånat på mig och säger: ”Well, that should be no problem, as EF education has set up an extra waterhole just two miles from here”.
I en lummig trädgård hade EF satt upp en vätskedepå som jag helt missat informationen om. ”-Water and ice cold bandanas!”. Att just denna dag få en iskall bandana runt halsen medan jag fyllde mina flaskor och Camelback var helt perfekt! Det gav mängder av energi trots att det ”bara” var vatten. Jag rullade snart vidare mot den egentliga vattendepån i Alta Vista. Som namnet antyder ligger det på en höjd. En ganska lång stigning slutade vid byns vattentorn. Precis när jag kom fram till Alta Vista hejade plötsligt Anders på mig. Han skulle just till att ge sig av med riktning mot depån i Council Grove 50km bort.
När jag nu står still proppar jag i mig så mycket energi jag kan. ”Mat-energin” består av Cliff-bars och Raw-bite bars. Och den rena energin av små Gel-energi-kuber (typ vingummin) och Energidryck blandad på Brustabletter. Flera andra åkare kommenterade att det verkade mycket enklare att hantera och dosera med brustabletter än pulver. Vad gäller bars var Raw-bite att föredra. De var inte lika söta och mastiga som Cliff-bars.
Nu var det bara 30miles kvar till den sista depån. Det flyter på bra, lite lätt utför på väg från vattendepån. Kör förbi många slutkörda ben och huvuden. Så kommer då sträckans utmaning. En serie kullar och dalar som skall passeras, flintastenar att undvika… …jag får krampkänning i båda benen nästan samtidigt. Kanske låg jag på för hårt ut från AV? Vet inte, men bestämmer mig för att gå en bit samtidigt som jag tömmer sportdrycksflaskan. Efter c:a 600m promenad känns det ok igen och jag sätter av med lätta växlar och lite mindre tryck i pedalerna. Den till synes oändliga raden med kullar betas sakta av. Jag går uppför flera av dem. Vågar inte riskera kramp igen.
Temperaturen börjar lätta när jag rullar in i depån i Counsil Grove. Depån ser ut som en brokig marknadsplats. Alla jublar och skriker ut information om just deras depåer. Jag blir förvirrad och vet inte riktigt vart jag skall cykla. Frågar flera gånger om vägen till den officiella ”Crew-for-hire” depån. Flaggvakterna vinkar mig vidare hela vägen tills jag är ute ur depåområdet. Jaha? Det kanske är såhär att de privata depåerna har ett område och den officiella ett annat, tänker jag… efter en knapp kilometer kommer ikapp några andra cyklister. När jag frågar dem om den officiella depån så sägrr de att den visst var bland de andra, gömd bakom en mur vid fotbollsplanen… …Shit!.
Funderar ett slag på om jag skall fortsätta mot målet. Det är ju bara c:a 80 km kvar… men nej, jag har mina lampor och batterier för nattkörningen i min depåväska, jag behöver fylla på med energi från samma väska och framförallt, vattnet är slut igen. Det är bara att vända om tlllbaka till Consil Grove depån…
I depån sitter Anders och chillar i gräset. Vi konstaterar att vi båda är helt slut. Att försöka slå den nedåtgående solen är det inte tal om. Frågan är mer om vi ens kommer med i midnattsklubben. Neee, det är inte heller realistiskt. Vi sitter o käkar, snackar och fixar med våra lampor. Av Anders får jag där reda på att Gerry brutit i Alma, och jag förstår precis varför, det var olidligt varmt i den depån. Kudos Gerry för din insats… …vi pratade om väta och ”peanut butter” på vägarna… …nu blev det tvärtom. Vi kollar däckstrycken och Anders upptäcker ett litet läckage i sina TL däck. Han trollar snabbt fram en liten pluggsats och vips, på 30 sek är däcket lagat.
Klockan 20.45 rullar vi tillslut ut från CG. Solen har gått ner och vi tänder våra lampor. Luften svalkar och vi kan känna hur värmen från marken hettar underifrån. Fina grusvägar leder oss närmare målet i mörkret. Ett pärlband av röda blinkande lampor visar oss vägen i natten. Mängder av insekter och flygfän prickar kroppen på olika ställen. Jag sväljer en insekt av nåt slag. Hann inte spotta ut den innan den bara försvann… …lite extra protein tänker jag lite dåsigt.
Jag känner att jag börjar svaja mer. Det blir allt svårare att hålla sig i det optimala spåret där alla andra redan kört. Är allt oftare ute i det grova gruset. Det går stundtals fort i utförs löporna. Reaktionstiden är kort ifall det skulle dyka upp nåt i strålkastarljuset.
Med 2 miles kvar dyker soffan upp… …mitt i ingenstans står en schäslong där man kan få ta ett foto på sig och vänner i det skick man är. Blir nog ett bra minne…
2 miles av kullar och mörker återstår. Det dammar ymnigt och eldflugor blinkar lite här och där som små stjärnfall i ögonvrån. Vi kommer till de sista svängarna innan asfalten till Emporia. Då händer det som inte får hända. Det går fort… …och på en smal väg förvandlas vägytan till djupa torkade rännor skapade av lastbilsdäck.
Anders hittar ett spår till höger som ser bra ut. Jag försöker bromsa men hinner inte byta till samma sida. Mera broms! Jag blir rädd att tramporna skall slå i de höga kanterna. Jag ser en liten ”ramp” av torkad lera som skulle kunna leda mig upp ur det djupa spåret. Kanske, kanske tänker jag när jag hör hur framdäcket frasar mot den torra kanten och jag börjar luta inåt mot fel håll.
Krashen är oundviklig. I hög fart landar jag på höger sida/rygg i nästa torkade hjulspår. Det är hårt som betong och jag skriker rakt ut när det knakar i ryggen vid landningen… I hjälmlampans sken, där jag ligger på sida ser jag hur dammet yr framför mig. Jag sitter fortfarande fast med vänsterfoten i pedalen. Försöker försiktigt sparka loss foten samtidigt som andra cyklister stannar och försöker hjälpa mig. Anders kommer tillbaka och undrar, ja alla undrar hur det gått. -Är det såhär det ska sluta? Tänker jag. Bara nån kilometer från målet men ändå inte framme… Det tar mig nån minut att känna efter, jag är nog tillräckligt okej att fortsätta mot målet. Nån av amerikan säger att det är 9 miles kvar… reser mig sakta upp och säger att det är okej till alla vänliga hjälpande händer.
De sista kilometrarna mot målet minns jag knappt. Det gick sakta och vingligt. Jag längtade efter asfalten och upplysta vägar. Några sista svängar runt ESU campus och plötsligt var vi i mål. Jag orkade inte ens ge de kvarvarande åskådarna några high-fives.
Så otroligt skönt att vara i mål. Jag lyckas kliva av hojen utan att ramla och sen går jag hem till ESU där vi bodde… …ingen mer cykling för mig på några dar…
