Kategori: Racerapport

Racerapport från helgens lagtempo i Uppsala

I helgen var det tävling i lagtempo i Uppsala och ett gäng från TUG fanns med på startlistan. Lagtempot arrangerades av CK Uni och är ett lopp på 6 mil på en 2 milsbana strax norr om Uppsala. Lagen består av 4 deltagare, där tiden tas på den 3:e i mål. Ett 20 tal cykellag kom till start och trotsade det rejält blåsiga vädret med regn sista milen.

Peter Björnäs racerapport

Vårt lag kom att bestå av undertecknad, Conny Mårtensson, Daniel Horner och Robert Trouin. De båda sistnämnda är dagens hjältar. För utan dem hade det inte blivit något lag från TUG. Till en början fick vi nämligen bara ihop 3 deltagare, men kort därefter meddelade Daniel att han ville få revansch från “slitet” på Roslagshösten (vilket han fick), men igår kväll meddelade Erik Ödehn att han blivit förkyld. Då kliver Robert Trouin rakt in från avbytarbänken och gör ett formidabelt jobb. Detta var faktadelen. Nu vidare till själva rejset.

Efter att ha hälsat på många bekanta i andra lag bl a Anders Evaldsson och Robert Otterstål från TUG som idag körde för Margitcykel respektive Valhall så var det nedräkning till start. Vår strategi var att undvika att gå ut alltför hårt då 6 mil är ganska långt, och då vi ville få med alla så långt som bara möjligt.

Omgående så märktes den hårda vinden av, och det gällde att ligga på vinge istället för rakt bakom. Något som vi blev bättre på efterhand, men det kändes lite avigt att som förste man söka sig utåt i vägbanan för att ge de andra utrymme att skapa en vinge bakom. Inte minst då det inte var några avlysta vägar. Hade vi varit mer samspelta borde förste man ha slagit av inåt vägbanan ibland för att därigenom kunnat hålla vingen mer intakt, men säkerheten fick gå först..

Redan efter en kvart hade Margitcykel hunnit ikapp oss, vilket kändes jobbigt då de startade en minut bakom oss. Så småningom blev vi nog passerade av åtminstone en handfull lag, och varje gång såg det ut som att vi skulle sega oss ikapp dem igen, men sakta men säkert försvann de utom synhåll. Vi körde bara om några lag, och de stackare som hade blivit avhängda från sina lag. De såg inte pigga ut vill jag lova.

Första varvet var relativt tufft inte minst pga all sid- och motvind, och att vi hade svårt med placeringen på vägbanan, men under det andra varvet flöt allt på riktigt bra, och snittfarten låg strax över 37. Vi var relativt jämspelta, och kapten Conny behövde inte göra så mycket mer än att trampa tappert. Så var det dags för det tredje och sista varvet. Nu började det kännas ordentligt i kroppen. Förningarnas intensitet och duration varierade alltmer och det uppstod luckor ibland. Dessutom regnade det sista milen, vilket bidrog till att trötta ut oss ytterligare, men efter att ha passerat en avhängd och sliten Martin Schreiber med några km kvar så fick i vart fall ungtupparna i laget förnyade krafter och vi kunde spurta i mål. På grund av regnet blev det varken läsk eller kakor efteråt, men vi orkade i vart fall med ett gruppfoto och en kram.

Sluttiden blev ca 1:39 med en snittfart på 37,4, vilket tyvärr placerade oss nära botten placeringsmässigt. Vinnarlaget hade som jämförelse strax över 45 i snitt och Margitcykel drygt 39, Valhall knappt 40. Vi gjorde dock vad vi kunde utifrån våra förutsättningar, och jag (tror att ni andra delar min uppfattning) känner mig nöjd med insatsen.

Sammantaget så var det en rolig tävlingsform, om än slitig. Snittwatten var hög, men det var inte alls samma höga toppar som på linjelopp. Kul med ett rejs där det verkligen gäller att samarbeta.

Detta var min fjortonde tävling för i år, och säsongen sjunger på sista versen, vilket åtminstone jag tycker känns skönt. Snart tid för lite manjana, racketsport och mer löpning samt gym, men förhoppningsvis hinner jag med en racerapport till innan dess.

Bra jobbat igår och tack Peter Björnäs för en grym racerapport. Sedan vill vi tacka Robert Trouin för fotot och vill du kan du kolla in en kortare film från loppet som Robert filmat från cykeln här.

Här har vi kämparna Conny, Peter, Robert och Daniel som deltog från TUG.

Marmotte Granfondo Alpes

Här kommer en ytterligare en racerapport från en medlem i Team Utan Gränser, som varit på en resa och genomfört ett legendariskt cykellopp i alperna. Häng med på ett mäktigt cykeläventyr återberättat av Johan Ståhlbom.

Här är Johans racerapport:

Marmotte Granfondo Alpes är ett av Europas äldsta motionslopp på cykel med start i Bourg d’Oisans i franska alperna. 175 km över nästan 5000 höjdmeter med toppar som Glandon, Telegraph, Galibier och avslutning på Alpe d’Huez.

Har tidigare inte kört men läst otaliga racereports där flertalet innehåller beskrivningar om bonk, tårar, förfrusna händer, överhettningar och spyor. Men även lite mer positiva berättelser om världens vackraste cykling, fantastisk gemenskap och eufori.

I oktober anmälde jag mig tillsammans med ett gäng från Stockholms CK som bokat en hel vecka i två större hus i startbyn.

De flesta tog chansen att vara där hela veckan, men med respekt för utmaningen landade jag onsdag för att lagom hinna klämma på bergen innan starten på söndag. För det är lätt att förivra sig, trots fysiskt jobbiga backar pushar man sig gärna när man vet att man är på klassisk cykelmark och när asfalten är målad med proffsens namn från tidigare års Tour de France.

Och att inte förivra mig var just planen för loppet. Spara på krafterna till sista klättringen uppför Alpe d’Huez. Hålla emot i början och dra ner på tempot när det börjar spritta i benen…

På söndag morgon släpps 7.500 cyklister iväg vid tre olika tidpunkter och det är fascinerande att se alla olika stilar. Majoriteten är som mig, överkittade medelålders män, men här finns också de lite mer grälla med piratbandanas (Pantani-style), preppers med utrustning och mat för alla eventualiteter (klär sig gärna extra varmt och vägrar sen ta av sig), pendlarna som kör samma kit som en vanlig måndag (slitna kläder, otvättad cykel med fransiga vajrar och trippelklinga från -95) och sen dom där tjejerna som ser så oförberedda ut men som ändå kör om i sista backen.

Vädret och prognosen ser ut att hålla, inget regn, svag vind och varmt.

Första milen är platt, så det gäller bara att hitta ett lagom snabbt bakhjul. Men snart kommer första backen, Col du Glandon (24km, 5%), är lite morgonflåsig och har svårt att hitta rytm. Men efter toppen kommer första depån och här kan man pusta en stund då den smala nerfarten körs utan klocka. Joinar tre pers från SCK för sällskap när klockan startar och det är dax för platt igen.

Efter några mil följer en förberedande slakmota innan Col du Telegraph (12km, 7%) och så dax är jag solo igen. Telegraph är en “skön” klättring och här är jag så klart dum nog att vispa på för mycket. Nu börjar också temperaturen stiga och nere i följande Valloiredalen fyller jag på flaskorna i en kall källa (man cyklar förbi många) och vattnet smakar så fantastiskt det bara går.

Nu börjar Marmotte på riktigt, efter 10 mil och 2000 höjdmeter börjar det kännas så smått. Framför ligger nu Col du Galibier (18km, 7%) på mäktiga 2645 höjdmeter och med en väg som försiktigt följer berget. Naturen börjar bli karg men inte mindre vacker för det.

Det börjar gå långsamt, vissa stannar för att vila. Har sedan Telegraph legat lite för högt i puls (så överraskande…) och det börjar kännas. Solen steker nästan hela vägen upp men sen blir det lite svalare och snön ligger tätare. På toppen väntar nästa depå och det blir ett längre stopp. Behöver äta samt stretcha ut och häva lite krampkänning.

Sen på med väst och armvärmare och göra sig klar för dagens längsta nerfart. Första delen här har oroat mest, snabba väderomslag har vissa år gett regn, hagel och dimma. Idag har jag tur och kan istället njuta av utsikten. Försöker vila så gott det går, de första serporna kräver lite mer men sen är det bara att stå på. Efter byn La Grave börjar det dyka upp svagt belysta tunnlar och man lär sig snabbt att peta bort solbrillorna för att undvika totalt mörker.

Kort platt i dalen vid Bourg d’Oisan som passeras igen innan de klassiska 21 kurvorna på Alpe d’Huez (13km, 8%). Trycker i mig en gel för att ha energi för de fyra första där det också är som brantast. Men nu händer något. Kroppen börjar snabbt “koka”, har vatten kvar men har heller inte vätskebrist. Nu är det dax att betala skulden för alla minuter med för hög puls. Snabbt tappar jag tempo, vinglar nästan.
Det börjar kännas jävligt långt till toppen.
Vill kliva av och doppa huvudet i det kalla vattnet som forsar bredvid vägen. Stannar en stund, låter pulsen backa. Är avundsjuk på alla som har gått i mål på toppen och nu susar nerför.

Backen är ett slagfält, många ligger vid sidan och vilar. Stannar en stund till för att fylla på med iskallt vatten. Ett gäng holländare springer runt och häller vatten i nacken. Fy fan vad skönt! Det gör lite skillnad ändå. Sliten fysiskt och mentalt är jag nu uppe på toppen, “spurtar” sista och rullar in i mål.

Medalj, diplom och pasta. Svettfrossar och känner mig lite berusad på flera sätt. Stel som en pinne susar jag sen nerför backen och möter alla som sliter i backen.

Marmotte är en utmaning, långt och brant, ibland för kallt, ibland för varmt. Trots min genomklappning i sista backen blev det ett positivt minne. Blev helt tagen av utsikterna och naturen. Backarna tar din energi där och då men ger dubbelt med energi när du klarat av dom. Fast den största anledningen att komma tillbaka är gemenskapen med alla kompisar jag cyklade och hängde med under veckan!

  • Platserna släpps i oktober och går snabbt åt.
  • Svårt att träna backar i Sverige men långt och lugnt på helgerna, långa intervaller på tröskel (2×20/3×15) och intensivt i backe (2x10x30/60) funkade bra för mig.
  • Åk ner några dagar innan för att få minst en dag innan med motsvarande klättringar.
  • Compact med 11×32 är optimalt men 11×28 funkar om du är stark (jag körde 11×30)
  • Bra depåer finns med allt möjligt (gick all-in på baguette m brie), bästa vattnet finns i källorna. Komplettera m din egen sportyck och energi som du vet funkar.
  • Packa regnjacka och långa handskar, vädret kan slå om snabbt.
  • Ta det lugnt i början och spara energi till Alpe d’Huez… ?

Foto: Erik Gyllenstierna

Foto: Erik Gyllenstierna

Foto: Erik Gyllenstierna

Foto: Erik Gyllenstierna

Foto: Erik Gyllenstierna

Foto: Johan Ståhlbom

Foto: Johan Ståhlbom

Foto: Johan Ståhlbom

Racerapport från Maratona dles Dolomites

Maratona dles Dolomites är ett cykellopp som går av stapeln nere i Italien. Det är ca 14 mil långt och omfattar 7 bergspass i Dolomiterna. En i Team Utan Gränser, Niklas Packendorff är nyligen hemkommen efter att deltagit i detta magiska cykellopp.

Det är alltid svårt att återberätta en upplevelse, men Niklas rapport var bara för bra att inte dela med sig av, så luta dig tillbaka och följ med på hans resa över Dolomiterna:

Här är Niklas racerapport

68.. 69.. 70! Trots min försiktiga natur går det efter några dagars träning uppför och utför nu hyfsat snabbt ner längst hårnålskurvorna från Passo Falzarego/Valparola, den sista toppen på Maratona dles Dolomites. Bromsarna visslar till mot kolfibret i hjulen inför de tajtaste kurvorna. Älskar det här! Har en stark, kontrollerad klättring uppför Passo di Falzarego och en sista tuff, blåsig kilometer uppför Valparola närmast bakom, och ovanför mig. Nu rull 15-16 km nerför till La Villa innan målgången i Corvara.

Ibland hinner jag lyfta blicken och ta in och njuta av de fantastiska vyerna – de karga bergsklipporna, de gröna dalarna och de fint slingrande vägarna – idag på ”race day” till en början fullsmockade med cyklister men nu senare på dagen lite mer behagligt trafikerade. Givetvis helt bilfritt som cykellopp alltid borde vara (VR!!??).

Efter ytterligare några kilometer rullar jag in i La Villa för dagens sista utmaning. Den fruktade Mur dl Giat – en backe på bara några hundra meter men med partier med dryga 20 % lutning. Tar fart, ställer mig på tredje-fjärde lättaste växeln, kör 50 m och inser att detta kommer bli hårt, ser upp mot publikhavet som kantar klättringen för att få se oss stackare bända oss uppför, tvingas gå ner på lättaste växeln för att inte riskera att helt stanna upp och välta omkull, och fortsätter stående sista biten med snabbt stigande puls och andnöd. Fullt fokus på asfalten framför, hör och ser publiken suddigt i periferin och tar till slut de sista tramptagen över krönet och frustar och skriker rakt ut av lättnad när jag kan börja hämta andan igen.

F-n vad härligt jobbigt det kan vara att cykla!!

Dagen hade börjat redan runt 04:30 med musik ute på gatan och sedan en speaker som på italienska höll låda, intervjuade cykelprofiler och byggde upp stämningen inför loppet medan hundratals cyklister började samlas i fållan nedanför. Vi hade perfekt placerat hotell och kunde ta lite sovmorgon, hålla oss inne från morgonkylan och sedan rulla rakt ut i vår startgrupp när den passerade. Upp o hoppa, lite frukost och sedan upp på hotellrummet och dra på TUG-kläderna och övrigt kit innan det bar ner med Merckxen.

Körde med energi idag, både ett par bars och liquids + såklart resorb. Blev under dagen också någon smarrig macka, lite kaka, banan, cola och espresso i ett par depåer. Försökte hålla mig i ”tempo”-zon mellan aerob/anaerob tröskel men gick i vissa klättringar högre och kände att benen behövde bränsle.

Anlände till Dolomiterna sent tisdag kväll och med själva loppet på söndagen blev det acklimatisering och fantastisk cykling längst partierna vi skulle köra under loppet onsdag, torsdag, fredag och med ett lättare pass lördag morgon. Hade trevligt sällskap under veckan av Karl, Magnus, Alessandro och Flavio från vår ”systerklubb” Fredrikshov.

Morgonen för själva loppet rullade vi i trängseln iväg mot Corvara, sedan längst med ”Sella Ronda” som utgår från Corvara och går längst passen Campolongo, Pordoi, Sella och Gardena. Såg varandra då och då men svårt att hålla ihop i trängsel och något olika pace.

Hade egentligen tänkt köra långa ”Maratona”-distansen om ca 14 mil / 4000 höjdmeter men gick omkull lätt när någon framför kastade sig in framför mig vid Segafredo-depån uppe på Gardena och trampade olyckligt sönder bak-kanten på vänsterpedalen och kunde inte längre klicka i ordentligt. Sjukt frustrerande! Kändes först rejält osäkert, men fick ändå en okej känsla både uppför och utför och bestämde mig för att ändå försöka köra ”Middle”-distansen 10 mil / 3000 hm men då lite hårdare.

Efter avslutad ”Sella Ronda” fortsatte vi tillbaka uppför Campolongo för andra gången och sedan längst med en makalöst vacker, relativt platt passage längst en bergvägg med Passo di Giau långt borta på avstånd. Genom ett par små byar, lite upp och ner och sedan framme vid vägskälet vid byn Cervadoi där man styr vänster upp mot Passo di Falzarego för ”Medium” eller höger mot St Lucia och Passo di Giau för ”Maratona”.

Måste erkänna att besvikelsen över att inte kunna köra långa banan också innehöll ett stråk av lättnad att inte behöva tampas med Giau igen. Vi hade testkört den på torsdagen och det var såklart fantastiskt men också en rejäl prövning.

Nu hade jag istället fullt fokus på Falzarego och Valparola 11,8 km med snittlutning 6,7% och flera klart brantare partier. Startade kontrollerat och ökade sen upp runt tröskel för att göra en push upp mot 90% maxpuls sista km. Hade sällskap av en trevlig tysk, Gerd, och vi krigade på tillsammans och pushade varandra lite samtidigt som det kändes lättare med sällskap. Annars svårt att försöka klättra i grupp – för min egen del känns det väldigt viktigt att hela tiden kunna justera för att hålla rätt pace, rätt puls, alternera mellan sitta/stå och finjustera växlar.

Jag och Gerd passerade en hel hög tappra klättrare och kom upp för Falzarego på en tid jag är nöjd med, med bra känsla och härligt lyckligt utmattad och euforisk på samma gång. Kort stopp i depå för påfyllning, sista pushen upp till Valparola och sedan utför.

Tack Gerry som lurade in mig på det här äventyret!

Älskar bergen, älskar Italien! ?????‍♂️??‍♂️

Text och foto Niklas Packendorff

Vill du hjälpa oss att hjälpa

Stöd gärna Team Utan Gränsers insamling till förmån för Läkare Utan Gränser genom att donera en slant i vår insamlingsbössa eller swisha ett valfritt belopp till 123 338 01 77.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén