Ett av Sveriges största MTB-lopp gick av stapeln nu i lördags. Cykelvasan har varit hyfsat förskonat mot dåligt väder på själva loppdagen genom tiderna. Men i år var det bara de främre startleden som slapp undan det värsta regnet. Det talas nu efterhand om att årets lopp var tidernas jobbigaste Cykelvasa.
Givetvis fanns det ett gäng deltagare med från Team Utan Gränser. Vi hade 2 stycken som deltog i tävlingsklass och 8 stycken i motionsklass. Under helgen har flera av vara medlemmar delat med sig av både långa och korta racerapporter i vårt medlemsforum. Alla berättelser är unika på sitt sätt, men i detta inlägg tänkte vi försöka oss på en sammanfattning av någras upplevelser.
Reflektioner från några av våra deltagare
Från tävlingsklass där vi hade Tobias Wallenqvist och Robert Otterstål berättas det att det var rätt mycket stök, dålig ordning på klungorna, dragspel, proppar och oförsiktiga omkörningar med tråkiga olyckor till följd.
Ingen av våra deltagare var inblandad i någon olycka, vilket vi i teamet är tacksamma över. Trots olyckor, stök och bök berättar Tobias att han försökte fokusera på sin cykling och han verkar målmedvetet försökt hitta bra ryggar att haka på för att hålla en bra fart genom hela loppet. Tobias körde i mål på 3:03:09 och blev snabbast i mål i TUG. Det är en fantastisk bra tid, även om Tobias till början var lite missnöjd eftersom han missat sitt personliga mål med ca 3 min. Men ser man till att han faktiskt bara var 15 minuter efter vinnaren, Emil Lindgren som körde på 2:48. Då är det en imponerade prestation.
Vår andra kille i tävlingsklass, Robert Otterstål verkade ha bra ben och fart fram till att han blir vittne till en läskig olycka som han blev väldigt illa berörd av. Det märks att det hade en stor påverkan på honom under resterande delen av loppet, då han inte alls var nöjd med sitt resultat. Vi i klubben har peppat och hoppas han tar nya tag till nästa år.
Går vi vidare till motionsklasserna, så hade vi bland annat Tom-Erik Urø som där var snabbast i mål på tiden 3:18:19. Även han verkar ha planerat sin insats i förväg och berättar också att även han försökt följa cyklister med bra fart i benen, för att ha en bra rygg att följa för att inte tappa fart. Tom-Erik slog sitt personliga mål med ett par minuter, så han var riktigt nöjd med årets insats.
En annan kille i motionsklassen som i år haft en uppåtgående formkurva, är Alexander Carlsson. Han har i år visat prov på att han är en stark cyklist och vem vet var han kommer sluta med tanke på alla fina prestationer han gjort i år. Han hade som mål att köra på 3:30. Han berättar också att han försökt hitta bra ryggar och klungor att få hjälp av, men hittade inte några som passade honom och hans målsättning.
Efter att ha överkonsumerat energi-GEL så gav sig magen till känna, utan att vi behöver gå vidare in på detta. Alexander kämpar ändå på och mot slutet får han lite nya krafter av att han räknat fel på sin tid och lyckas komma i mål på 3:31:09.
De som startat längre bak i motionsklasserna fick uppleva ett riktigt grisigt lopp eftersom regnet öste ned över dem. Till följd av detta var de tvungna att cykla igenom partier på banan som dränkta i lera och vatten. All heder till alla er som fick uppleva detta, men som ändå kämpade er i mål.
Grattis till ett väl genomfört lopp oavsett tid
Tobias W, Robert O, Alexander C, Peter F, Robert S, Tom-Erik U, Jörgen O, och Johan L, Carl L och Johan S
Vi i TUG är så stolta över er.
Vill du hjälpa oss att hjälpa?
Stöd gärna Team Utan Gränsers insamling till förmån för Läkare Utan Gränser genom att donera en slant i vår insamlingsbössa eller swisha ett valfritt belopp till 123 338 01 77.
I år hade Team Utan Gränser en SUB-grupp som deltog i Vätternrundan och det var ett gäng med siktet inställt på att cykla de 300 kilometrarna på under 9 timmar. Här berättar Johan Lilja, som var en kaptenerna i laget om hur det gick för vår SUB9-grupp.
Vätternrundan 2019 – racerapport
Helgen före midsommar är det många som förknippar med Vätternrundan medan andra inte vet vad som väntar när man står där i startfållan. I årets TUG-klunga var det ett blandat gäng med olika VR-erfarenhet men alla var laddade för att bemästra de 30 milen. Men vi backar tiden en liten stund.
Fredag eftermiddag och vi har samling vid ett av de husen vi hyrt. Vi pratar taktik och säkerhet. Hur vi på bästa och mest effektiva sätt ska ta oss runt Vättern på strax under 9 timmar. Efter nummerlappshämtning, middag, allmänt fix och förberedelser släcks lampan. Bäst att försöka få lite sömn, snart dags för uppstigning igen.
Lördag morgon, ett samlat och ganska fåordigt gäng runt frukostbordet. Trampar ner till torget där starten är och möter upp alla. Snart är det våran tur. Några springer och kissar både en och två gånger, man vill inte bli kissnödig det första som händer.
05:20 släpps vi iväg från startfållan, rullar nerför backen från torget, svänger vänster och möts av en strålande morgonsol rakt i ansiktet. Det kommer bli en bra dag det här! Motorcyklisten som leder varje startgrupp ut ur Motala vinkar förbi oss och farten släpps fri. Raceplanen säger att vi ska ha ett rullsnitt på 34km/h för att nå vårt tidsmål men vi börjar lite långsammare de första fem kilometrarna som uppvärmning. Men sen tar de gröna fälten över och vi smyger upp farten och börjar med rotationen. Korta förningar på en halv till en minut är direktivet.
Redan i startfållan kommer Robert T i samspråk med två killar som ställer sig bakom oss. Dom har väl inget speciellt mål med dagen utan siktar mest på att ha det trevligt så efter lite snack bestäms det att dom ska hänga på oss. Robert drar vår taktik och hur vi beter oss vid t.ex. omkörningar. Så våra nya vänner utnämner sig snabbt till våra grindvakter och följer oss hela varvet runt. Dom beter sig föredömlig och ropar t.ex. “klart” efter omkörningar, lär sig namnet på alla i klungan så att dom kan tala om att “Johan, nu är du sist” när man kom längst bak och ansvarar även för de TUG:are som ibland låg i caféet bakom dom. En av dom rullade till och med ner bak i svansen för att hämta upp en TUG:are som hamnat lite långt bak. Vilken service, stort till tack till er från oss alla i klungan!
På en parkeringsficka strax efter första depån i Ödeshög (efter knappt fem mil) tar vi den för många första efterlängtade kisspausen för att sen gasa vidare. Gruppcyklingen flyter på bra. Farten är hyfsat jämn men dippar ibland lite för långt ner för att vi ska hålla oss mot våran plan. Omkörningarna fungerar bra och görs mestadels på bra och säkra ställen. Vid flera tillfällen går vi ner på ett led vid omkörningen för att inte ligga ute i mötande körfält, alla trycker på lite extra för att komma om snabbt och så snabbt tillbaka på två led igen.
Backen i Kaxholmen är en brant rackare men vi kämpar på bra uppför i jämn fart. Några behöver kissa igen och trampar på lite extra upp för att kunna ta en snabb kisspaus på toppen och sen rulla ikapp klungan i backarna ner mot Huskvarna och Jönköping. Genom Jönköping går vi också ner på ett led ibland där det är lite extra trångt och trixigt. Det funkar bra och alla hänger med. Första tredjedelen är avklarad och de branta uppförs- och nedförsbackarna i Bankeryd passeras utan problem. Nu ser vi fram emot vårt första planerade depåstopp i Fagerhult (efter 13,3 mil). Det är mycket folk och trångt i depån när vi kommer fram. Vi hjälps åt så gott det går och någon fyller flaskor medan andra hinner gå på toa. Men vi har varit lite väl optimistiska gällande depåstoppets längd när raceplanen gjordes så vi står stilla längre än planerat.
Väl ute på banan igen försöker vi hålla oss till de snittfarterna för olika delar av banan vi har att gå på utifrån banans karaktär. Tyvärr ser vi en del olyckor längs vägen men enligt Vätternrundan är det inga personer kvar på sjukhus så alla verkar ha klarat sig förhållandevis bra då vilket känns skönt. TUG-klungan är inte inblandade i några av olyckorna utan vi kör snyggt och säkert. Nästa planerade depåstopp är satt till Hammarsundet efter 25,7 mil men vi ändrar på detta och stannar istället i depån före som är Boviken efter 22,5 mil. Här väljer två personer att lämna klungan och fortsätta kämpa mot målet i ett lite lugnare tempo.
Hammarsundet passeras och vi är nu återigen på väg söderut, inte långt kvar till Motala nu. Men vi ligger för långt efter tidsplanen och det börjar nu kännas svårt att kunna köra ikapp tid någonstans. Men vi håller modet uppe och rullar ändå på i bra fart. Någonstans i trakterna runt Medevi lämnar ytterligare några personer klungan för att avsluta på egen hand. När man lämnar den mindre vägen i skogen och kommer ut på stora vägen igen infinner sig den härliga känslan, det är inte långt kvar nu.
Vi rullar snyggt sista biten och av den 21 pers stora klungan på start rullar 13 stycken in på tiden 9:07. 3 stycken får tiden 9:13, 2 stycken på 9:18, 1 på 9:25 och för de sista två stannar klockan på 9:52. Trots att vi missat vårt uppsatta tidsmål med några minuter är vi glada och nöjda och firar med dryck, chips och ölkorv direkt efter målgång. Många har putsat sina personbästan rejält! Vi har inte råkat ut för några tekniska missöden eller punkteringar och vädret var med oss hela dagen och vid flera tillfällen kunde man njuta av att få titta ut över en spegelblank Vättern.
Tack för en härlig dag, en grym kämparinsats och skönt häng med båda före- och eftersnack!
Nu i helgen var några medlemmar från Team Utan Gränser över i USA och cyklade ett gravellopp som heter Dirty Kanza. Det är ett loop som sätter både cyklisten och dennes cykel på prov med sina 32,6 mil på grusvägar. En extra cool sak med detta lopp är några cyklister från proffslaget Team EF Education First deltog också i detta motionslopp.
Luta dig tillbaka och följ med på en lång resa när Risto Aalto från Team Utan Gränser berättar om sin upplevelse.
Dirty Kanza – racerapport
Luften står stilla, solen ligger på och den tidigare lätt svalkande motvinden är helt försvunnen. Det är hett, djävulskt hett… Den usla traktorstigen med vassa flinta stenar blandat med löst grus tar all koncentration. Inte en punka till, tänker jag. -Jag har ju redan lagat 3st.
Hur har jag hamnat här? Ja, det kan man undra. Står i startfållan och betraktar alla vältränade jänkar, ja de flesta är amerikaner. Ur trevliga, pratsamma och nyfikna amerikaner… …osså jag Anders och Gerry. Vi hade lite försiktigt ställt oss bakom skylt ”16”, som indikerade en sluttid på dryga 16 timmar. Det kändes väl bra, för skylten med ”18” strax bakom oss kändes alldeles för avlägsen och orealistisk. Gryningsljuset från en kommande klarblå himmel var väntat. Accuweather, Google samt The Weather channel hade alla förutspått soligt och varmt på förmiddagen oafch ”severe thunderstorms” efter lunch… vi hade också kollat SMHI och YR, som sa att det skulle vara fint hela dagen… men vad vet väl de om vädret i Kansas. Vi förberedde oss för det värsta….
Klockan 06.00 startar vi med runt 1200 förväntansfulla gruscyklister på 2019-års prövning Dirty Kanza 200… …sträckan är de facto 201.5 miles eller 326 km. Lite längre än Vättern tänker man lätt, men där bedrar man sig… …man får inget gratis på grusvägar. Vill man komma framåt får man helt enkelt se till att trampa!
Eventet som sådant är lite speciellt. Det finns inga depåer som vi är vana vid. Depåer var fjärde mil med bulle, saltgurka, banan, blåbärssoppa, sportdryck och kaffe (Vättern). Nej här finns bara två lokaliseringar för depåer… …på 326km. Vill man att det där skall finnas nåt att äta får man köpa det i förväg samt anlita en ”crew” som hjälper dig med att ta det dit i din för-packade och uppmärkta väska. Utöver det finns bara en neutral vattenpåfyllnings depå.
Den första ”crew-for-hire” depån kommer efter 100km på mätaren, den ligger i Alma. Vid det laget har jag lyckats tappa bort både Gerry och Anders. Ja egentligen både tappade och fann jag Anders under sträckan. Han försvann först tidigt med en snabbare grupp cyklister medan jag sneglade bakåt för att se om jag kunde lokalisera Gerry. Tiden gick och jag blev osäker på om Gerry obemärkt glidit förbi i mogrondunklet. Jag bestämde mig för att leta längre fram i klungan. Efter 3-4 mil dyker plötsligt Anders upp bredvid mig. Han hade haft bekymmer med sin flaskhållare som ville skaka loss. Så var vi då i alla fall 2 av 3 samlade…
Över böljande gräslandskap följs vi åt. Efter c:a 6 mil får jag min första punka. Vi hjälps åt att laga den och efter 10 minuter är vi på g igen… det rullar på rätt bra och Anders undrar om vi ska ge oss på att försöka slå solen. Dvs. Försöka oss på att vara i mål innan solen går ner. Tidpunkten för solens nedgång var för tävlingen satt till 20.45. Totaltiden fick därmed vara max 14 timmar och 45 minuter. Detta skulle ge oss en plats i ”Beat the sun” -klubben. Även om jag tyckte det lät lockande, trodde jag inte att jag skulle orka. Förklarade dock för Anders att han gärna fick försöka men att jag skulle försöka mig på ”midnattsklubben” dvs. de som anlände mellan 20.45 och midnatt.
Vid 8 mil får jag nästa punktering. Samma framhjul… ? På’t igen… ser på Anders att han gärna vill vidare. Så vi kommer överens om att dela på oss. När jag tillslut rullar in i Alma (100km depån) har ”Beat the sun” fått en ny betydelse… …the beating sun. Det visar sig att de som kan mest och bäst om vädret i KS är norrmännen och SMHI. Som Thomas Ledin skulle säga, ”lnte ett moln så långt ögat kan nå”. Temperaturen kliver över 36 grader och åskmolnen lyser med sin frånvaro. Jag tror alla tävlande och funktionärer skulle uppskattat åtminstone en liten skvätt regn.
Jag laddar mina depåer på cykeln med bars, dryck och gel för att klara mig till den andra och sista depån i Counsil Grove vid 240km märket. Dvs. 140km utan energipåfyllning. Däremellan finns bara Alta Vista med en vattendepå…
C:a 20km ut från Alma får jag min tredje punka. På samma framhjul. Va f-n! Vad gör jag för fel?? Solen steker ner och jag svettas som en gris när jag kollar däcket och fälgen för ojämnheter eller skador. Finner ingenting för tredje gången. Jag hade på Gerrys inrådan skaffat extra slangar att ha med mig. Totalt hade jag fyra slangar i bagaget på cykeln vid starten. Tur var väl det, som denna bana käkade slang. Jag var nu nere på bara en sista slang kvar i reserv och dryga 200km kvar att köra. Jag får ihop cykeln med ett av mina två ursprungliga slangar jag haft med från Sverige.
Solen steker ner på nacken och i vissa uppförslut är det helt vindstilla. Det är som att cykla in i en bastu. Cyklister hukar under de fåtal ställen som erbjuder skugga. Många sitter ner, en del med händerna för pannan, andra ligger ned, med avtagna skor, cykeln slängd i diket… …jag rullar förbi de flesta men är snart tvungen att själv svalka mig under ett lummigt träd. Halvvägs till vätskekontrollen inser jag att mitt vatten börjar ta slut. Ändå hade jag ”tankat” nästan en liter Cola i depån samt druckit mästan en hel 75cl flaska vatten medan jag moffade en halv påse chips. Med mig i en Camelback hade jag 2.5l vatten, en flaska med 75cl sportdryck och en ”reservflaska” med 0.5l vatten. Med fyra mil kvar till Alta Vista hade jag bara halva reservflaskan kvar, jag sätter mig i vägkanten, blickar över en kohage och funderar på hur jag skall komma fram till hägringen med vatten i Alta Vista.
Ett par tjejer gör mig sällskap och diskutetar strax om det är värt besväret att kliva över stängslet in till kohagen för att doppa sig kossornas vattenhål… När jag förklarar mitt dilemma med vattnet, så tittar de förvånat på mig och säger: ”Well, that should be no problem, as EF education has set up an extra waterhole just two miles from here”.
I en lummig trädgård hade EF satt upp en vätskedepå som jag helt missat informationen om. ”-Water and ice cold bandanas!”. Att just denna dag få en iskall bandana runt halsen medan jag fyllde mina flaskor och Camelback var helt perfekt! Det gav mängder av energi trots att det ”bara” var vatten. Jag rullade snart vidare mot den egentliga vattendepån i Alta Vista. Som namnet antyder ligger det på en höjd. En ganska lång stigning slutade vid byns vattentorn. Precis när jag kom fram till Alta Vista hejade plötsligt Anders på mig. Han skulle just till att ge sig av med riktning mot depån i Council Grove 50km bort.
När jag nu står still proppar jag i mig så mycket energi jag kan. ”Mat-energin” består av Cliff-bars och Raw-bite bars. Och den rena energin av små Gel-energi-kuber (typ vingummin) och Energidryck blandad på Brustabletter. Flera andra åkare kommenterade att det verkade mycket enklare att hantera och dosera med brustabletter än pulver. Vad gäller bars var Raw-bite att föredra. De var inte lika söta och mastiga som Cliff-bars.
Nu var det bara 30miles kvar till den sista depån. Det flyter på bra, lite lätt utför på väg från vattendepån. Kör förbi många slutkörda ben och huvuden. Så kommer då sträckans utmaning. En serie kullar och dalar som skall passeras, flintastenar att undvika… …jag får krampkänning i båda benen nästan samtidigt. Kanske låg jag på för hårt ut från AV? Vet inte, men bestämmer mig för att gå en bit samtidigt som jag tömmer sportdrycksflaskan. Efter c:a 600m promenad känns det ok igen och jag sätter av med lätta växlar och lite mindre tryck i pedalerna. Den till synes oändliga raden med kullar betas sakta av. Jag går uppför flera av dem. Vågar inte riskera kramp igen.
Temperaturen börjar lätta när jag rullar in i depån i Counsil Grove. Depån ser ut som en brokig marknadsplats. Alla jublar och skriker ut information om just deras depåer. Jag blir förvirrad och vet inte riktigt vart jag skall cykla. Frågar flera gånger om vägen till den officiella ”Crew-for-hire” depån. Flaggvakterna vinkar mig vidare hela vägen tills jag är ute ur depåområdet. Jaha? Det kanske är såhär att de privata depåerna har ett område och den officiella ett annat, tänker jag… efter en knapp kilometer kommer ikapp några andra cyklister. När jag frågar dem om den officiella depån så sägrr de att den visst var bland de andra, gömd bakom en mur vid fotbollsplanen… …Shit!.
Funderar ett slag på om jag skall fortsätta mot målet. Det är ju bara c:a 80 km kvar… men nej, jag har mina lampor och batterier för nattkörningen i min depåväska, jag behöver fylla på med energi från samma väska och framförallt, vattnet är slut igen. Det är bara att vända om tlllbaka till Consil Grove depån…
I depån sitter Anders och chillar i gräset. Vi konstaterar att vi båda är helt slut. Att försöka slå den nedåtgående solen är det inte tal om. Frågan är mer om vi ens kommer med i midnattsklubben. Neee, det är inte heller realistiskt. Vi sitter o käkar, snackar och fixar med våra lampor. Av Anders får jag där reda på att Gerry brutit i Alma, och jag förstår precis varför, det var olidligt varmt i den depån. Kudos Gerry för din insats… …vi pratade om väta och ”peanut butter” på vägarna… …nu blev det tvärtom. Vi kollar däckstrycken och Anders upptäcker ett litet läckage i sina TL däck. Han trollar snabbt fram en liten pluggsats och vips, på 30 sek är däcket lagat.
Klockan 20.45 rullar vi tillslut ut från CG. Solen har gått ner och vi tänder våra lampor. Luften svalkar och vi kan känna hur värmen från marken hettar underifrån. Fina grusvägar leder oss närmare målet i mörkret. Ett pärlband av röda blinkande lampor visar oss vägen i natten. Mängder av insekter och flygfän prickar kroppen på olika ställen. Jag sväljer en insekt av nåt slag. Hann inte spotta ut den innan den bara försvann… …lite extra protein tänker jag lite dåsigt.
Jag känner att jag börjar svaja mer. Det blir allt svårare att hålla sig i det optimala spåret där alla andra redan kört. Är allt oftare ute i det grova gruset. Det går stundtals fort i utförs löporna. Reaktionstiden är kort ifall det skulle dyka upp nåt i strålkastarljuset.
Med 2 miles kvar dyker soffan upp… …mitt i ingenstans står en schäslong där man kan få ta ett foto på sig och vänner i det skick man är. Blir nog ett bra minne…
2 miles av kullar och mörker återstår. Det dammar ymnigt och eldflugor blinkar lite här och där som små stjärnfall i ögonvrån. Vi kommer till de sista svängarna innan asfalten till Emporia. Då händer det som inte får hända. Det går fort… …och på en smal väg förvandlas vägytan till djupa torkade rännor skapade av lastbilsdäck.
Anders hittar ett spår till höger som ser bra ut. Jag försöker bromsa men hinner inte byta till samma sida. Mera broms! Jag blir rädd att tramporna skall slå i de höga kanterna. Jag ser en liten ”ramp” av torkad lera som skulle kunna leda mig upp ur det djupa spåret. Kanske, kanske tänker jag när jag hör hur framdäcket frasar mot den torra kanten och jag börjar luta inåt mot fel håll.
Krashen är oundviklig. I hög fart landar jag på höger sida/rygg i nästa torkade hjulspår. Det är hårt som betong och jag skriker rakt ut när det knakar i ryggen vid landningen… I hjälmlampans sken, där jag ligger på sida ser jag hur dammet yr framför mig. Jag sitter fortfarande fast med vänsterfoten i pedalen. Försöker försiktigt sparka loss foten samtidigt som andra cyklister stannar och försöker hjälpa mig. Anders kommer tillbaka och undrar, ja alla undrar hur det gått. -Är det såhär det ska sluta? Tänker jag. Bara nån kilometer från målet men ändå inte framme… Det tar mig nån minut att känna efter, jag är nog tillräckligt okej att fortsätta mot målet. Nån av amerikan säger att det är 9 miles kvar… reser mig sakta upp och säger att det är okej till alla vänliga hjälpande händer.
De sista kilometrarna mot målet minns jag knappt. Det gick sakta och vingligt. Jag längtade efter asfalten och upplysta vägar. Några sista svängar runt ESU campus och plötsligt var vi i mål. Jag orkade inte ens ge de kvarvarande åskådarna några high-fives.
Så otroligt skönt att vara i mål. Jag lyckas kliva av hojen utan att ramla och sen går jag hem till ESU där vi bodde… …ingen mer cykling för mig på några dar…
Foto: Risto AaltoFoto: Risto AaltoFoto: Gerry AskefalkFoto: Gerry AskefalkFoto: Gerry AskefalkFoto: Risto Aalto
