Marmotte Granfondo Alpes

Här kommer en ytterligare en racerapport från en medlem i Team Utan Gränser, som varit på en resa och genomfört ett legendariskt cykellopp i alperna. Häng med på ett mäktigt cykeläventyr återberättat av Johan Ståhlbom.

Här är Johans racerapport:

Marmotte Granfondo Alpes är ett av Europas äldsta motionslopp på cykel med start i Bourg d’Oisans i franska alperna. 175 km över nästan 5000 höjdmeter med toppar som Glandon, Telegraph, Galibier och avslutning på Alpe d’Huez.

Har tidigare inte kört men läst otaliga racereports där flertalet innehåller beskrivningar om bonk, tårar, förfrusna händer, överhettningar och spyor. Men även lite mer positiva berättelser om världens vackraste cykling, fantastisk gemenskap och eufori.

I oktober anmälde jag mig tillsammans med ett gäng från Stockholms CK som bokat en hel vecka i två större hus i startbyn.

De flesta tog chansen att vara där hela veckan, men med respekt för utmaningen landade jag onsdag för att lagom hinna klämma på bergen innan starten på söndag. För det är lätt att förivra sig, trots fysiskt jobbiga backar pushar man sig gärna när man vet att man är på klassisk cykelmark och när asfalten är målad med proffsens namn från tidigare års Tour de France.

Och att inte förivra mig var just planen för loppet. Spara på krafterna till sista klättringen uppför Alpe d’Huez. Hålla emot i början och dra ner på tempot när det börjar spritta i benen…

På söndag morgon släpps 7.500 cyklister iväg vid tre olika tidpunkter och det är fascinerande att se alla olika stilar. Majoriteten är som mig, överkittade medelålders män, men här finns också de lite mer grälla med piratbandanas (Pantani-style), preppers med utrustning och mat för alla eventualiteter (klär sig gärna extra varmt och vägrar sen ta av sig), pendlarna som kör samma kit som en vanlig måndag (slitna kläder, otvättad cykel med fransiga vajrar och trippelklinga från -95) och sen dom där tjejerna som ser så oförberedda ut men som ändå kör om i sista backen.

Vädret och prognosen ser ut att hålla, inget regn, svag vind och varmt.

Första milen är platt, så det gäller bara att hitta ett lagom snabbt bakhjul. Men snart kommer första backen, Col du Glandon (24km, 5%), är lite morgonflåsig och har svårt att hitta rytm. Men efter toppen kommer första depån och här kan man pusta en stund då den smala nerfarten körs utan klocka. Joinar tre pers från SCK för sällskap när klockan startar och det är dax för platt igen.

Efter några mil följer en förberedande slakmota innan Col du Telegraph (12km, 7%) och så dax är jag solo igen. Telegraph är en “skön” klättring och här är jag så klart dum nog att vispa på för mycket. Nu börjar också temperaturen stiga och nere i följande Valloiredalen fyller jag på flaskorna i en kall källa (man cyklar förbi många) och vattnet smakar så fantastiskt det bara går.

Nu börjar Marmotte på riktigt, efter 10 mil och 2000 höjdmeter börjar det kännas så smått. Framför ligger nu Col du Galibier (18km, 7%) på mäktiga 2645 höjdmeter och med en väg som försiktigt följer berget. Naturen börjar bli karg men inte mindre vacker för det.

Det börjar gå långsamt, vissa stannar för att vila. Har sedan Telegraph legat lite för högt i puls (så överraskande…) och det börjar kännas. Solen steker nästan hela vägen upp men sen blir det lite svalare och snön ligger tätare. På toppen väntar nästa depå och det blir ett längre stopp. Behöver äta samt stretcha ut och häva lite krampkänning.

Sen på med väst och armvärmare och göra sig klar för dagens längsta nerfart. Första delen här har oroat mest, snabba väderomslag har vissa år gett regn, hagel och dimma. Idag har jag tur och kan istället njuta av utsikten. Försöker vila så gott det går, de första serporna kräver lite mer men sen är det bara att stå på. Efter byn La Grave börjar det dyka upp svagt belysta tunnlar och man lär sig snabbt att peta bort solbrillorna för att undvika totalt mörker.

Kort platt i dalen vid Bourg d’Oisan som passeras igen innan de klassiska 21 kurvorna på Alpe d’Huez (13km, 8%). Trycker i mig en gel för att ha energi för de fyra första där det också är som brantast. Men nu händer något. Kroppen börjar snabbt “koka”, har vatten kvar men har heller inte vätskebrist. Nu är det dax att betala skulden för alla minuter med för hög puls. Snabbt tappar jag tempo, vinglar nästan.
Det börjar kännas jävligt långt till toppen.
Vill kliva av och doppa huvudet i det kalla vattnet som forsar bredvid vägen. Stannar en stund, låter pulsen backa. Är avundsjuk på alla som har gått i mål på toppen och nu susar nerför.

Backen är ett slagfält, många ligger vid sidan och vilar. Stannar en stund till för att fylla på med iskallt vatten. Ett gäng holländare springer runt och häller vatten i nacken. Fy fan vad skönt! Det gör lite skillnad ändå. Sliten fysiskt och mentalt är jag nu uppe på toppen, “spurtar” sista och rullar in i mål.

Medalj, diplom och pasta. Svettfrossar och känner mig lite berusad på flera sätt. Stel som en pinne susar jag sen nerför backen och möter alla som sliter i backen.

Marmotte är en utmaning, långt och brant, ibland för kallt, ibland för varmt. Trots min genomklappning i sista backen blev det ett positivt minne. Blev helt tagen av utsikterna och naturen. Backarna tar din energi där och då men ger dubbelt med energi när du klarat av dom. Fast den största anledningen att komma tillbaka är gemenskapen med alla kompisar jag cyklade och hängde med under veckan!

Platserna släpps i oktober och går snabbt åt.
Svårt att träna backar i Sverige men långt och lugnt på helgerna, långa intervaller på tröskel (2×20/3×15) och intensivt i backe (2x10x30/60) funkade bra för mig.
Åk ner några dagar innan för att få minst en dag innan med motsvarande klättringar.
Compact med 11×32 är optimalt men 11×28 funkar om du är stark (jag körde 11×30)
Bra depåer finns med allt möjligt (gick all-in på baguette m brie), bästa vattnet finns i källorna. Komplettera m din egen sportyck och energi som du vet funkar.
Packa regnjacka och långa handskar, vädret kan slå om snabbt.
Ta det lugnt i början och spara energi till Alpe d’Huez… ?