Maratona dles Dolomites är ett cykellopp som går av stapeln nere i Italien. Det är ca 14 mil långt och omfattar 7 bergspass i Dolomiterna. En i Team Utan Gränser, Niklas Packendorff är nyligen hemkommen efter att deltagit i detta magiska cykellopp.
Det är alltid svårt att återberätta en upplevelse, men Niklas rapport var bara för bra att inte dela med sig av, så luta dig tillbaka och följ med på hans resa över Dolomiterna:
Här är Niklas racerapport
68.. 69.. 70! Trots min försiktiga natur går det efter några dagars träning uppför och utför nu hyfsat snabbt ner längst hårnålskurvorna från Passo Falzarego/Valparola, den sista toppen på Maratona dles Dolomites. Bromsarna visslar till mot kolfibret i hjulen inför de tajtaste kurvorna. Älskar det här! Har en stark, kontrollerad klättring uppför Passo di Falzarego och en sista tuff, blåsig kilometer uppför Valparola närmast bakom, och ovanför mig. Nu rull 15-16 km nerför till La Villa innan målgången i Corvara.
Ibland hinner jag lyfta blicken och ta in och njuta av de fantastiska vyerna – de karga bergsklipporna, de gröna dalarna och de fint slingrande vägarna – idag på ”race day” till en början fullsmockade med cyklister men nu senare på dagen lite mer behagligt trafikerade. Givetvis helt bilfritt som cykellopp alltid borde vara (VR!!??).
Efter ytterligare några kilometer rullar jag in i La Villa för dagens sista utmaning. Den fruktade Mur dl Giat – en backe på bara några hundra meter men med partier med dryga 20 % lutning. Tar fart, ställer mig på tredje-fjärde lättaste växeln, kör 50 m och inser att detta kommer bli hårt, ser upp mot publikhavet som kantar klättringen för att få se oss stackare bända oss uppför, tvingas gå ner på lättaste växeln för att inte riskera att helt stanna upp och välta omkull, och fortsätter stående sista biten med snabbt stigande puls och andnöd. Fullt fokus på asfalten framför, hör och ser publiken suddigt i periferin och tar till slut de sista tramptagen över krönet och frustar och skriker rakt ut av lättnad när jag kan börja hämta andan igen.
F-n vad härligt jobbigt det kan vara att cykla!!
Dagen hade börjat redan runt 04:30 med musik ute på gatan och sedan en speaker som på italienska höll låda, intervjuade cykelprofiler och byggde upp stämningen inför loppet medan hundratals cyklister började samlas i fållan nedanför. Vi hade perfekt placerat hotell och kunde ta lite sovmorgon, hålla oss inne från morgonkylan och sedan rulla rakt ut i vår startgrupp när den passerade. Upp o hoppa, lite frukost och sedan upp på hotellrummet och dra på TUG-kläderna och övrigt kit innan det bar ner med Merckxen.
Körde med energi idag, både ett par bars och liquids + såklart resorb. Blev under dagen också någon smarrig macka, lite kaka, banan, cola och espresso i ett par depåer. Försökte hålla mig i ”tempo”-zon mellan aerob/anaerob tröskel men gick i vissa klättringar högre och kände att benen behövde bränsle.
Anlände till Dolomiterna sent tisdag kväll och med själva loppet på söndagen blev det acklimatisering och fantastisk cykling längst partierna vi skulle köra under loppet onsdag, torsdag, fredag och med ett lättare pass lördag morgon. Hade trevligt sällskap under veckan av Karl, Magnus, Alessandro och Flavio från vår ”systerklubb” Fredrikshov.
Morgonen för själva loppet rullade vi i trängseln iväg mot Corvara, sedan längst med ”Sella Ronda” som utgår från Corvara och går längst passen Campolongo, Pordoi, Sella och Gardena. Såg varandra då och då men svårt att hålla ihop i trängsel och något olika pace.
Hade egentligen tänkt köra långa ”Maratona”-distansen om ca 14 mil / 4000 höjdmeter men gick omkull lätt när någon framför kastade sig in framför mig vid Segafredo-depån uppe på Gardena och trampade olyckligt sönder bak-kanten på vänsterpedalen och kunde inte längre klicka i ordentligt. Sjukt frustrerande! Kändes först rejält osäkert, men fick ändå en okej känsla både uppför och utför och bestämde mig för att ändå försöka köra ”Middle”-distansen 10 mil / 3000 hm men då lite hårdare.
Efter avslutad ”Sella Ronda” fortsatte vi tillbaka uppför Campolongo för andra gången och sedan längst med en makalöst vacker, relativt platt passage längst en bergvägg med Passo di Giau långt borta på avstånd. Genom ett par små byar, lite upp och ner och sedan framme vid vägskälet vid byn Cervadoi där man styr vänster upp mot Passo di Falzarego för ”Medium” eller höger mot St Lucia och Passo di Giau för ”Maratona”.
Måste erkänna att besvikelsen över att inte kunna köra långa banan också innehöll ett stråk av lättnad att inte behöva tampas med Giau igen. Vi hade testkört den på torsdagen och det var såklart fantastiskt men också en rejäl prövning.
Nu hade jag istället fullt fokus på Falzarego och Valparola 11,8 km med snittlutning 6,7% och flera klart brantare partier. Startade kontrollerat och ökade sen upp runt tröskel för att göra en push upp mot 90% maxpuls sista km. Hade sällskap av en trevlig tysk, Gerd, och vi krigade på tillsammans och pushade varandra lite samtidigt som det kändes lättare med sällskap. Annars svårt att försöka klättra i grupp – för min egen del känns det väldigt viktigt att hela tiden kunna justera för att hålla rätt pace, rätt puls, alternera mellan sitta/stå och finjustera växlar.
Jag och Gerd passerade en hel hög tappra klättrare och kom upp för Falzarego på en tid jag är nöjd med, med bra känsla och härligt lyckligt utmattad och euforisk på samma gång. Kort stopp i depå för påfyllning, sista pushen upp till Valparola och sedan utför.
Tack Gerry som lurade in mig på det här äventyret!
Älskar bergen, älskar Italien! ?????♂️??♂️
Text och foto Niklas Packendorff
Vill du hjälpa oss att hjälpa
Stöd gärna Team Utan Gränsers insamling till förmån för Läkare Utan Gränser genom att donera en slant i vår insamlingsbössa eller swisha ett valfritt belopp till 123 338 01 77.
